1796-1875
Corot Locations
French painter, draughtsman and printmaker.
After a classical education at the College de Rouen, where he did not distinguish himself, and an unsuccessful apprenticeship with two drapers, Corot was allowed to devote himself to painting at the age of 26. He was given some money that had been intended for his sister, who had died in 1821, and this, together with what we must assume was his family continued generosity, freed him from financial worries and from having to sell his paintings to earn a living. Corot chose to follow a modified academic course of training. He did not enrol in the Ecole des Beaux-Arts but studied instead with Achille Etna Michallon and, after Michallon death in 1822, with Jean-Victor Bertin. Both had been pupils of Pierre-Henri Valenciennes, and, although in later years Corot denied that he had learnt anything of value from his teachers, his career as a whole shows his attachment to the principles of historic landscape painting which they professed. Related Paintings of Jean Baptiste Camille Corot :. | L'eglise de Marissel (mk11) | La cathedrale de Chartres (mk11) | Site des environs de Naple (mk11) | The Studio (mk09) | Notre-Dame et le quai des Orfevres (mk11) | Related Artists:
anguissola sofonisbaThe best known of the sisters, she was trained, with Elena, by Campi and Gatti. Most of Vasari's account of his visit to the Anguissola family is devoted to Sofonisba, about whom he wrote: 'Anguissola has shown greater application and better grace than any other woman of our age in her endeavours at drawing; she has thus succeeded not only in drawing, colouring and painting from nature, and copying excellently from others, but by herself has created rare and very beautiful paintings'. Sofonisba's privileged background was unusual among woman artists of the 16th century, most of whom, like Lavinia Fontana (see FONTANA (ii),(2)), FEDE GALIZIA and Barbara Longhi (see LONGHI (i), (3)), were daughters of painters. Her social class did not, however, enable her to transcend the constraints of her sex. Without the possibility of studying anatomy, or drawing from life, she could not undertake the complex multi-figure compositions required for large-scale religious or history paintings. She turned instead to the models accessible to her, exploring a new type of portraiture with sitters in informal domestic settings. The influence of Campi, whose reputation was based on portraiture, is evident in her early works, such as the Self-portrait (Florence, Uffizi). Her work was allied to the worldly tradition of Cremona, much influenced by the art of Parma and Mantua, in which even religious works were imbued with extreme delicacy and charm. From Gatti she seems to have absorbed elements reminiscent of Correggio, beginning a trend that became marked in Cremonese painting of the late 16th century. This new direction is reflected in Lucia, Minerva and Europa Anguissola Playing Chess (1555; Poznan, N. Mus.) in which portraiture merges into a quasi-genre scene, a characteristic derived from Brescian models.
Joseph Heintz1564-1609
Swiss
Painter, draughtsman, architect and artistic adviser, son of Daniel Heintz.
He began his training as a painter c. 1579 with Hans Bock I (c. 1550-c. 1623) in Basle. His first surviving drawings (1580) show something akin to Holbein manner in his stained-glass window designs. After completing his apprenticeship he went c. 1584 to Rome, where he studied the works of antiquity, and those of Raphael, Michelangelo, Polidoro da Caravaggio and others. In 1587 he went via Florence to Venice, absorbing the works of Tintoretto, Titian and Veronese. In autumn 1591 the Holy Roman Emperor Rudolf II summoned him as portraitist and court painter to Prague but soon sent him back to Italy, where he drew ancient statues in addition to producing his own work and acting as art agent for the Emperor. In 1592-5 he stayed mainly in Rome, then returned to Prague. In the following years he worked indefatigably as a draughtsman, painter, architect and artistic adviser, moving between Augsburg and Prague.
k. e. janssonKarl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle.
Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl.
Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman.
Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk.
Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf.
Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873.
Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.